En fråga om synvinkel

Säga vad man vill om växthuseffekten - jag gillar den inte, men jag blir ändå glad när det blir vår så här tidigt. Är det inte märkligt att man kan påverkas så av vädret, det mest naturliga i världen, trots att så mycket annat vi omger oss med är artificiellt? Kanske gör naturen att det artificiella känns mer naturligt? Kanske är det för att jag redan mår så bra som jag låter våren glädja mig?

I vilket fall var det dags att lämna cykeln hemma häromdagen och ge sig ut på de illa ryktade apostlahästarna på en promenad i Lambohov. Vad stöter man på om inte tvenne tanter, ackompanjerade av varsina mopsar i sina respektive snören? När jag passerade sällskapet förstod jag att dessa husdjur även var ämne för den pågående diskussionen, som i mina öron lät skrämmande tantig och intetsägande. Det var hundmat, hundbajs, koppel, dressyr och mer hundmat.

Min första känsla av cyniskt förakt mot dessa damer och deras fyrbenta bihang förbyttes dock snart mot en mycket bättre insikt: Tanterna kanske inte var så spännande att lyssna på, men de utgjorde en del av den positiva stämning som genomsyrade min promenad. Sett från deras perspektiv fungerade jag endast som en anonym förbipasserande, medan de för mig blev ett passivt bidrag till min egocentriska världsuppfattning. På så vis påminde tanterna mycket om fiender i ett godtyckligt dataspel, två biroller som bara väntade på att huvudpersonen skulle gå förbi dem varpå deras funktion upphörde.

Det leder in mig på nästa spår - Hur ser ett dataspel ut i en dataspelsfiendes ögon? Bana efter bana står de där, initiativlösa hantlangare till någon slug skurk som man som spelare har i uppgift att besegra i slutändan. Evigt lojala sin onde mästare står dessa enfaldiga hejdukar och väntar på att hjälten i sagan ska hoppa upp just på deras lilla plattform, för att sedan satsa 100% på att tillfoga honom största möjliga skada. Den enskilda dataspelsfienden får bara en chans - och i de flesta fall misslyckas den med plågsam död som konsekvens. Hela dataspelsfiendens liv, från dess skapande av någon finnig programmerare fram till den odramatiska slutstriden mot huvudpersonen där dess öde avgörs, är ett enda långt väntande.

...Eller - Vad vet vi egentligen om vad som sker på de banor i spelet där vi just för tillfället inte befinner oss? Är det verkligen så att Koopas sköldpaddssoldater bara står och skrapar med fötterna i brist på någon rörmokare att rusa fram mot, eller bygger de i hemlighet på en enorm staty som aldrig blir klar? Och alla aliens i Half-Life, sitter de och sorterar kvitton eller kanske arrangerar de festliga baler på kungliga slott?

Jag får nog aldrig veta vad mina virtuella motståndare pysslar med på fritiden, likväl som jag nog aldrig får veta vad de där två tanterna gjorde sedan, när den okände studenten hade gått förbi dem. Men jag blir glad av tanken på att de gick hem och spelade dataspel! Jag blir glad av våren.