En fråga om synvinkel

Säga vad man vill om växthuseffekten - jag gillar den inte, men jag blir ändå glad när det blir vår så här tidigt. Är det inte märkligt att man kan påverkas så av vädret, det mest naturliga i världen, trots att så mycket annat vi omger oss med är artificiellt? Kanske gör naturen att det artificiella känns mer naturligt? Kanske är det för att jag redan mår så bra som jag låter våren glädja mig?

I vilket fall var det dags att lämna cykeln hemma häromdagen och ge sig ut på de illa ryktade apostlahästarna på en promenad i Lambohov. Vad stöter man på om inte tvenne tanter, ackompanjerade av varsina mopsar i sina respektive snören? När jag passerade sällskapet förstod jag att dessa husdjur även var ämne för den pågående diskussionen, som i mina öron lät skrämmande tantig och intetsägande. Det var hundmat, hundbajs, koppel, dressyr och mer hundmat.

Min första känsla av cyniskt förakt mot dessa damer och deras fyrbenta bihang förbyttes dock snart mot en mycket bättre insikt: Tanterna kanske inte var så spännande att lyssna på, men de utgjorde en del av den positiva stämning som genomsyrade min promenad. Sett från deras perspektiv fungerade jag endast som en anonym förbipasserande, medan de för mig blev ett passivt bidrag till min egocentriska världsuppfattning. På så vis påminde tanterna mycket om fiender i ett godtyckligt dataspel, två biroller som bara väntade på att huvudpersonen skulle gå förbi dem varpå deras funktion upphörde.

Det leder in mig på nästa spår - Hur ser ett dataspel ut i en dataspelsfiendes ögon? Bana efter bana står de där, initiativlösa hantlangare till någon slug skurk som man som spelare har i uppgift att besegra i slutändan. Evigt lojala sin onde mästare står dessa enfaldiga hejdukar och väntar på att hjälten i sagan ska hoppa upp just på deras lilla plattform, för att sedan satsa 100% på att tillfoga honom största möjliga skada. Den enskilda dataspelsfienden får bara en chans - och i de flesta fall misslyckas den med plågsam död som konsekvens. Hela dataspelsfiendens liv, från dess skapande av någon finnig programmerare fram till den odramatiska slutstriden mot huvudpersonen där dess öde avgörs, är ett enda långt väntande.

...Eller - Vad vet vi egentligen om vad som sker på de banor i spelet där vi just för tillfället inte befinner oss? Är det verkligen så att Koopas sköldpaddssoldater bara står och skrapar med fötterna i brist på någon rörmokare att rusa fram mot, eller bygger de i hemlighet på en enorm staty som aldrig blir klar? Och alla aliens i Half-Life, sitter de och sorterar kvitton eller kanske arrangerar de festliga baler på kungliga slott?

Jag får nog aldrig veta vad mina virtuella motståndare pysslar med på fritiden, likväl som jag nog aldrig får veta vad de där två tanterna gjorde sedan, när den okände studenten hade gått förbi dem. Men jag blir glad av tanken på att de gick hem och spelade dataspel! Jag blir glad av våren.

Om saknad

"Vi är mitt uppe i en medial revolution, där det aldrig tidigare varit så enkelt och effektivt att kommunicera med skrift. De geografiska barriärerna har övervunnits – Internet tillåter samtal på obegränsade distanser över jordklotet."

Visst är det härligt när man får citera sig själv? Ovanstående och mycket mer skrev jag i ett PM för grundkursen i idéhistoria på den tiden det begav sig. Jag håller fortfarande med mig ett år senare, utvecklingen går som bekant framåt och möjligheterna till långväga kommunikation är större än någonsin. Över oändliga avstånd når man varandra för en minimal kostnad och med en så gott som obefintlig tidsfördröjning.

Men jag vill inte!
Vi kan ses så ofta vi vill i vår vardag, och när vi inte ses har vi mobilerna påslagna. Ibland reser någon bort som står en nära, och då börjar man sakna den personen. Och det ska vara så! Det ingår liksom i dealen, är man ifrån varandra ska man inte höras av, åtminstone inte så lätt och så ofta. Någon gång ibland räcker för att veta att omtanken finns där, och för att fortsätta ha något att längta till. Saknad kan vara jobbigt, men när det finns något att se fram emot är den en oslagbar drivkraft. Utan frånvaro blir närvaron meningslös, likt en 11-årings frimärkssamling som tiodubblats av en korkad morbror i tron att han gav bort en fin present. 11-åringen börjar sakna tiden då han fortfarande ville ha fler frimärken...och de människor som aldrig är utan varandra kommer att sluta vilja ha varandra.

Jag är måhända en bakåtsträvare, men jag gillar att sakna, även om det innebär att plåga mig själv. Självplågeri är förresten helt naturligt...det sysslar ju folk med när de tittar på japanska barn i skräckfilmer eller äter sockervadd strax före ett berg-och-dalbaneåk, *krääx*

Snart kommer du hem...jag längtar så det gör ont och det känns väldigt, väldigt bra.

So you wanna be a rock superstar

Häromdagen kom jag att tänka på boken "Naiv. Super." som jag minns att jag gillade, särskilt som den stämde väl överens med de tankar om naivitet som jag haft sedan mitten av gymnasiet ungefär. Någonting som förekommer överallt i den boken är en massa listor på olika saker. Här kommer två sådana:

Band som jag har spelat i

• Apsatans Avspån - oseriöst punk/metalband i nian
• Kastvind - tvåmannaprojekt tillsammans med Adrian
• Brinnande Rullstolen - punkband med tondöv gitarrist och en bra trummis som blev pappa och försvann spårlöst
• Varglyan - projektarbete tillsammans med AA's lead-gitarrist
• Sound Boulevard - bra indiepopband med en sångare som åkte till Barcelona

Band som jag vill spela i

• Kotts on Fire - kommande metalduo med Katta?
• Da Mongo with da Bongo - skaband med Tobbe
• Meat-made Machine - spelar köttig musik...
• Tiger on Reverse - pop
• Dead while Dying - dödsmetall
• ??? - KogVetkvintett med Kricke på fendert, jag på trummor, Rybing och Keskisärkkä som trumset och Sally som dansös

Jag saknar känslan av att stå i en replokal, längtar efter att någon gång få spela ett gig större än Tiundaskolans avslutning (nuvarande personrekord). Kommer jag någonsin att få spela i ett riktigt band?

I begynnelsen...

...var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Men nu är det 2007 och då får jag också skriva lite! Efter att ha skrattat hejdlöst åt Tommys blogg och fått höra Gros uppmanande beskrivning av hur hon föreställde sig att en hypotetisk blogg skriven av mig skulle se ut, har jag fallit till föga och sitter därför här och trycker på tangentbord. Kvarstår gör nu bara att se vad det blir av det hela. Framför allt hur många groupies jag kommer att få.

Citatet här ovan är alltså inledningen till Johannesevangeliet, enligt en något gammal och hederlig bibelöversättning. Just de här orden om Ordet var min konfirmandpräst, salig i åminnelse, oerhört förtjust i. Han var en sådan där präst som passar perfekt på mallen: Tjock och skäggig och med en röst som fick hela det lilla kapellet i Hornberga att vibrera, inte minst när han skrålade "Heeelig, heeelig, heeelig..." Vår undervisning var härligt traditionell. Till exempel konfirmerades tjejer och killar var för sig, och när någon sa något extra klokt belönades denne med en femkrona. Och så skulle man lära sig saker utantill...Det är snart sju år sen jag konfirmerades, men ännu minns jag en beskrivning av ordet "Gud" som prästen letat upp i en uppslagsbok och som lydde: "Verklighetens yttersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger och gestaltar världsalltet."

Ständigt detta JÄVLA yttersta väsen! Vi repeterade det framlänges och baklänges och inledde varje morgon med att upprepa eländet. På konfirmationsdagen skulle vi självklart inför de församlade föräldrarna läsa upp det med gemensam, monoton målbrottsstämma i bästa klostermunk-style. Alla de andra fick moppar och syntar, jag fick en servettring.

Jag har nog en lite annan uppfattning om hur inlärning bör gå till än vad min konfirmationspräst hade. Men nu, sju år senare, har jag tänkt efter vad de där orden vi fick nöta in faktiskt innebar..."Verklighetens yttersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger och gestaltar världsalltet." Ett väsen, en kraft, som finns bortom det vi kan förklara med vetenskap, biblar eller uppslagsverk, men som ändå är närvarande i allting runt omkring oss. Nog förstår jag varför min konfirmandpräst tyckte att de orden var värda att lära sig. Och nog tror jag på samma gud som han, även om våra åsikter rörande pedagogik går isär.