Om saknad

"Vi är mitt uppe i en medial revolution, där det aldrig tidigare varit så enkelt och effektivt att kommunicera med skrift. De geografiska barriärerna har övervunnits – Internet tillåter samtal på obegränsade distanser över jordklotet."

Visst är det härligt när man får citera sig själv? Ovanstående och mycket mer skrev jag i ett PM för grundkursen i idéhistoria på den tiden det begav sig. Jag håller fortfarande med mig ett år senare, utvecklingen går som bekant framåt och möjligheterna till långväga kommunikation är större än någonsin. Över oändliga avstånd når man varandra för en minimal kostnad och med en så gott som obefintlig tidsfördröjning.

Men jag vill inte!
Vi kan ses så ofta vi vill i vår vardag, och när vi inte ses har vi mobilerna påslagna. Ibland reser någon bort som står en nära, och då börjar man sakna den personen. Och det ska vara så! Det ingår liksom i dealen, är man ifrån varandra ska man inte höras av, åtminstone inte så lätt och så ofta. Någon gång ibland räcker för att veta att omtanken finns där, och för att fortsätta ha något att längta till. Saknad kan vara jobbigt, men när det finns något att se fram emot är den en oslagbar drivkraft. Utan frånvaro blir närvaron meningslös, likt en 11-årings frimärkssamling som tiodubblats av en korkad morbror i tron att han gav bort en fin present. 11-åringen börjar sakna tiden då han fortfarande ville ha fler frimärken...och de människor som aldrig är utan varandra kommer att sluta vilja ha varandra.

Jag är måhända en bakåtsträvare, men jag gillar att sakna, även om det innebär att plåga mig själv. Självplågeri är förresten helt naturligt...det sysslar ju folk med när de tittar på japanska barn i skräckfilmer eller äter sockervadd strax före ett berg-och-dalbaneåk, *krääx*

Snart kommer du hem...jag längtar så det gör ont och det känns väldigt, väldigt bra.

So you wanna be a rock superstar

Häromdagen kom jag att tänka på boken "Naiv. Super." som jag minns att jag gillade, särskilt som den stämde väl överens med de tankar om naivitet som jag haft sedan mitten av gymnasiet ungefär. Någonting som förekommer överallt i den boken är en massa listor på olika saker. Här kommer två sådana:

Band som jag har spelat i

• Apsatans Avspån - oseriöst punk/metalband i nian
• Kastvind - tvåmannaprojekt tillsammans med Adrian
• Brinnande Rullstolen - punkband med tondöv gitarrist och en bra trummis som blev pappa och försvann spårlöst
• Varglyan - projektarbete tillsammans med AA's lead-gitarrist
• Sound Boulevard - bra indiepopband med en sångare som åkte till Barcelona

Band som jag vill spela i

• Kotts on Fire - kommande metalduo med Katta?
• Da Mongo with da Bongo - skaband med Tobbe
• Meat-made Machine - spelar köttig musik...
• Tiger on Reverse - pop
• Dead while Dying - dödsmetall
• ??? - KogVetkvintett med Kricke på fendert, jag på trummor, Rybing och Keskisärkkä som trumset och Sally som dansös

Jag saknar känslan av att stå i en replokal, längtar efter att någon gång få spela ett gig större än Tiundaskolans avslutning (nuvarande personrekord). Kommer jag någonsin att få spela i ett riktigt band?

I begynnelsen...

...var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Men nu är det 2007 och då får jag också skriva lite! Efter att ha skrattat hejdlöst åt Tommys blogg och fått höra Gros uppmanande beskrivning av hur hon föreställde sig att en hypotetisk blogg skriven av mig skulle se ut, har jag fallit till föga och sitter därför här och trycker på tangentbord. Kvarstår gör nu bara att se vad det blir av det hela. Framför allt hur många groupies jag kommer att få.

Citatet här ovan är alltså inledningen till Johannesevangeliet, enligt en något gammal och hederlig bibelöversättning. Just de här orden om Ordet var min konfirmandpräst, salig i åminnelse, oerhört förtjust i. Han var en sådan där präst som passar perfekt på mallen: Tjock och skäggig och med en röst som fick hela det lilla kapellet i Hornberga att vibrera, inte minst när han skrålade "Heeelig, heeelig, heeelig..." Vår undervisning var härligt traditionell. Till exempel konfirmerades tjejer och killar var för sig, och när någon sa något extra klokt belönades denne med en femkrona. Och så skulle man lära sig saker utantill...Det är snart sju år sen jag konfirmerades, men ännu minns jag en beskrivning av ordet "Gud" som prästen letat upp i en uppslagsbok och som lydde: "Verklighetens yttersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger och gestaltar världsalltet."

Ständigt detta JÄVLA yttersta väsen! Vi repeterade det framlänges och baklänges och inledde varje morgon med att upprepa eländet. På konfirmationsdagen skulle vi självklart inför de församlade föräldrarna läsa upp det med gemensam, monoton målbrottsstämma i bästa klostermunk-style. Alla de andra fick moppar och syntar, jag fick en servettring.

Jag har nog en lite annan uppfattning om hur inlärning bör gå till än vad min konfirmationspräst hade. Men nu, sju år senare, har jag tänkt efter vad de där orden vi fick nöta in faktiskt innebar..."Verklighetens yttersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger och gestaltar världsalltet." Ett väsen, en kraft, som finns bortom det vi kan förklara med vetenskap, biblar eller uppslagsverk, men som ändå är närvarande i allting runt omkring oss. Nog förstår jag varför min konfirmandpräst tyckte att de orden var värda att lära sig. Och nog tror jag på samma gud som han, även om våra åsikter rörande pedagogik går isär.