"Vi är mitt uppe i en medial revolution, där det aldrig tidigare varit så enkelt och effektivt att kommunicera med skrift. De geografiska barriärerna har övervunnits – Internet tillåter samtal på obegränsade distanser över jordklotet."
Visst är det härligt när man får citera sig själv? Ovanstående och mycket mer skrev jag i ett PM för grundkursen i idéhistoria på den tiden det begav sig. Jag håller fortfarande med mig ett år senare, utvecklingen går som bekant framåt och möjligheterna till långväga kommunikation är större än någonsin. Över oändliga avstånd når man varandra för en minimal kostnad och med en så gott som obefintlig tidsfördröjning.
Men jag vill inte!
Vi kan ses så ofta vi vill i vår vardag, och när vi inte ses har vi mobilerna påslagna. Ibland reser någon bort som står en nära, och då börjar man sakna den personen. Och det ska vara så! Det ingår liksom i dealen, är man ifrån varandra ska man inte höras av, åtminstone inte så lätt och så ofta. Någon gång ibland räcker för att veta att omtanken finns där, och för att fortsätta ha något att längta till. Saknad kan vara jobbigt, men när det finns något att se fram emot är den en oslagbar drivkraft. Utan frånvaro blir närvaron meningslös, likt en 11-årings frimärkssamling som tiodubblats av en korkad morbror i tron att han gav bort en fin present. 11-åringen börjar sakna tiden då han fortfarande ville ha fler frimärken...och de människor som aldrig är utan varandra kommer att sluta vilja ha varandra.
Jag är måhända en bakåtsträvare, men jag gillar att sakna, även om det innebär att plåga mig själv. Självplågeri är förresten helt naturligt...det sysslar ju folk med när de tittar på japanska barn i skräckfilmer eller äter sockervadd strax före ett berg-och-dalbaneåk, *krääx*
Snart kommer du hem...jag längtar så det gör ont och det känns väldigt, väldigt bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Och det är därför som vi kan vara så hutlöst ensamma i en värld av förenklad kontakt. Vad gör man när mobilen ligger tyst, ingen pratar med ens online-status på msn och det i mailboxen bara skramlar av lite spam? Just den fåfänga önskan om att alltid vara kontaktbar som vi hyser lämnade oss, helt överraskande (?), ensammare än vi kunde ana.
Det var det bästa jag har läst /Tommy
Den blev väldigt bra denna.
du har fina poänger och visst är det konstigt att det kan kännas så mycket nästan fysiskt när en viss person saknas.
Mmm. Det eviga socialiserandet har gjort mig likgiltig. Jag tackar allt som oftast nej till att hänga med polarna en vardagkväll. Jag svarar aldrig på sms. Jag är alltid "osynlig" på msn. Jag är helt slutkörd. Jag orkar inte umgås längre.
saknar dina klokheter här i stan...
Skicka en kommentar